Efter en lång paus

Då äntligen har jag satt mig ner igen och ska skriva, har fått både lite uppbackning hemifrån och känner att jag faktiskt saknat det. Saknat att få ut en del av kreativiteten. Efter en lång paus med nästan inga turer och om det var någon promenad var det bara för att Diesel skulle få sin dos av aktivitet. Var precis som om jag stängt av mitt sinne för att ta in det vackra och alls se saker i naturen som jag gjorde innan. 

När väl den känslan och inspirationen kom tillbaka insåg jag hur mycket jag saknat den, och hur mycket den gör för mig. Både ger energi och skapar ett lugn. Känns nästan som om jag ”vaknade” upp tillsammans med sommarvädret. 

När allt sakta började bli grönt igen och få tillbaka sina färger efter vinterns gråa färgskala. 

Så iallafall, vi har varit på en del turer när jag väl fick tillbaka min energi igen, bland annat ”Litjevannet, Norddalsfjorden”. Det är nog ett av mina favoritställen på jorden. Den platsen är så vacker. Ganska tung att gå till men man får igen det när man väl är framme och får se insjön ligga där i en dal. 

Vi var där på en tälttur faktiskt, Diesels första! Hade mina tvivel på hur han skulle klara det när vi kom fram, stressade när jag och Andreas började sätta upp tältet. Men när han väl fick komma in och vi alla satte oss ner och var lugna så hittade han till slut sin plats. Kan också säga att under natten var det nog han som faktiskt hade mest plats av alla i tältet! 

Sova i tält är nog en av dom mysigaste sakerna som finns. Tända bål på kvällen och se hur mörkret sänker sig mellan träden. Och fantasin börjar ta fart. Jag kommer nästan alltid att tänka på alla historier min farfar berättade för mig när jag var liten innan jag skulle i tält, om gasten och alla möjliga andra skogsväsen han skrämde upp mig med. Då låtsades jag väll att jag inte trodde på honom, men även idag när jag är ute i naturen och mörkret börjat komma tänker jag på det, men nu för tiden med ett leende på läpparna. 

Att vakna upp tidigt, höra fåglarna kvittra, se ut och mötas av blickstilla vatten och allt badar i grönt, det var så härligt! Med en gång var jag vaken och började tända bålet igen. Fick verkligen känslan att det bara var vi och naturen. 

💚 

Lugn söndag med perspektiv

Idag är det verkligen en slapp söndag, och vädret ute tillåter det verkligen. Är så grådystert på något sätt. Så vi har haft en väldigt lugn morgon med film och soffmys. Diesel är också lugn idag efter en tur vi hade igår. Kommer mer bilder från den senare 😊. Men nu har iallafall Andreas tatt han med på en tur och jag får egentid för bilder och lite skrivning. 

Veckan har också i sig varit väldigt lugn, men häromdagen fyllde min farfar 90 år, alltså, det är en imponerande ålder tycker jag! Pratade med en på jobbet om det, och det fick mig verkligen att tänka på allt han har sett genom åren, allt han varit med om. Allt som hänt mellan 1927 till 2017. 

Känner sig ganska liten om man sätter saker i perspektiv.

Jag tycker det är så mäktigt! Tänk 90 år. Då har man själv med 26 år inte så mycket att komma med.

Bara från när jag var liten så har mycket utvecklats. Ställena jag gick på då har förändrats. Bilden ovan är från en sån plats, där var jag väldigt mycket som barn. Idag ser det inte alls ut så, alla träde. Är nerhuggna och det har inte det där trollska förtrollande känslan längre. 

Det är mycket av det farfar brukar berätta när vi pratar. Hur det var i Gullabo när han var ung. Det är en helt annan tid. Och ibland kan jag inte låta bli att tänka på hur det skulle varit att vara i den tiden. Är nog därför jag alltid känner ett sånt lugn i skogen, för det känns ibland som om man åker tillbaka i tiden. Att all modern tid med teknologi, sociala medier och stress känns så långt bort. Hur man då jobbade i skogen, åt där. Bodde där. Det kan man se iallafall tydligt i Småland att det överallt i naturen är stenhögar, eller husgrunder. Såna platser har jag alltid gillat, försökte alltid föreställa mig hur det kunde ha sett ut en gång. 

Hade kunnat berätta om massa gamla platser farfar berättat för mig om. Men det blir nog ett väldigt långt inlägg. 

Hoppas ni har en fin söndag! 🌿

Ett steg fram och två tillbaka

Som jag skrev igår var det helt fantastiskt ljus igår. Så jag passade på att få mig en fototur med Diesel när Andreas var på jobbet. Jag tycker det är lättare att fotografera precis som jag vill när jag går själv. För jag måste erkänna, det går ju väldigt segt när jag måste stanna upp, ta kort, redigera kameran och så gå några meter, sätta mig i mossan och fixa kameran IGEN och så går det runt, är nästan som om jag går ett steg fram och två tillbaka. Tänker att den jag går med måste tycka det är väldigt irriterande. Men måste säga att Andreas har otroligt tålamod, han går runt och ger idéer och är intresserad, så självklart är det mysigast när vi alla är på tur, men för att just få den ensamtiden jag behöver väldigt mycket och få ut kreativiteten, så är det lättast att gå själv. Tycker det är pinsamt med att ta bilder på mig själv när nån annan är med 😊 

Är sånt här jag inte helt får till att göra när jag inte är ensam 😊 Men det är så kul!

Oftast går jag inte heller på dom här turstigarna som det är väldigt mycket av runt omkring Florø. Istället, börjar jag oftast gå på dom men sen viker jag oftast av på en egen stig jag hittar. Kanske en hjortstig. Känns då som om jag hittar helt nya platser. Där ingen annan gått (fast det har det ju helt säkert). Tycker mest om att gå så. 

Försökte mig på med lite lång slutartid för att få vattnet sådär fin mjuk stämning



Idag var vi på en liten tur in vid Haukåvatnet, hade muffins och apelsin med oss. Dom bilderna kommer en annan dag. 😉 Har iallafall kommit fram till att Disel verkligen gillar is och snö, han blir helt vild. 

Hoppas ni haft en bra söndag! 🌿

Var så vackert ljus idag! Fler bilder kommer 😊🌿

Tidigt möte

Ibland får jag en sån stark känsla att jag är tvungen att ut, ibland vet jag inte varför.  Som om jag kommer missa något om jag bara ignorerar känslan. Idag var der för att möta solens första strålar. 

Himlen var så vacker och röd, man såg hur solens ljus kämpade för att komma sig över träden på bergen. Jag stod sen nedanför kullen, såg att träden i toppen redan fått solen på sig, och sakta letade den ner sig till mig. Men jag var tvungen att upp, upp dit där strålarna var som starkast. 

Det var en så härlig känsla, var som om bara jag och Diesel var vakna. Vi, och några fåglar som redan börjat sjunga, staden nedanför var så otroligt långt borta. 
Känna solen värma i ansiktet, hur energin sen sakta sugs in och lämnar en värmande känsla. Som ger en energi för hela dagen. Den känslan är nästan magisk. 

Läste i ett ordspråk för ett tag sen, men som passar in väldigt mycket på mig och hur jag tänker när jag är ute.

What I like about photographs is that they capture a moment that’s gone forever, impossible to reproduce.

Karl Lagerfeld

Påvägen hem sen var det som om solen sa hej då, och tack för denna gången. Det är såhär man borde starta alla sina dagar.

Snö och lek

Sitter och har gått igenom veckans bilder, blir en del på bara en vecka för mig. Men för mig är det som en typ av terapi, att få gå ut, ha kameran med mig och låta allt bara komma egentligen. Och att sen sitta och gå igenom bilderna, kanske med en kopp te, då känns det som om man återupplever allt igen. Sant som dom säger, att en bild säger mer än tusen ord. 

Känner den där glädjen att det kom snö i veckan igen, låg bara några dagar men jag fick iallafall den där lätta känslan som jag alltid får när allt packas in i vitt och allt ser så idylliskt och mysigt ut. Nästan som hämtat ur en berättelse. Iochför sig får jag den känslan också när det är ett speciellt ljus ute, eller om solen tittar fram efter en regnig dag. Tror jag romantiserar naturen ganska mycket. Som jag hoppas kan spegla tillbaka i mina bilder. 

Men det är där jag känner mig som bäst egentligen. Kom mer att tänka på det när vi var ute med vår hund häromdagen, för att komma till ett av skogarna här i närheten så är vi tvugna att gå genom där det är en del hus, mycket folk som går. Så det är väldigt mycket lukter egentligen. Då är Diesel helt i 100, han verkar så stressad och ska få med sig ALLT! Sen, när vi bara kommer in i skogen blir han som en helt annan hund, lugn och följer oss. Så jag skojade med Andreas först och sa att han liknar ju mig, mycket lugnare ute i naturen och trivs inte i staden eller så egentligen. Men ju mer jag tänkte på det desto mer kände jag att det är ju så det är. Det är i skogen och i naturen som jag kan samla tankarna, och slappna av. Att det är nästan som en brytare, så fort ändras det både för hunden och mig. Lite kul att tänka på. 

På lördagen skulle jag egentligen jobbat, men det var för mycket vind så det gick inte att köra över fjorden. Istället bestämde vi oss för att leka i snön innan den försvann helt. Så härligt! Man blir som ett barn igen, bygga snökoja och snölykta. Min snölykta hann smälta samman ganska mycket tills kvällen kom så jag hann aldrig tända den. Men stämningen fanns där. Och man mindes hur mycket man byggde och lekte i snön när man var liten. Fast allt var lite lättare nu, inte lika tungt att rulla samman kloten längre tills dom blir så stora att man kan ha dom till en vägg i en koja ❄️

 

 

Måndag igen

Då var det måndag igen, och en ny vecka börjar. Jag sitter och njuter med en kopp te, och Andreas gör yoga med avslappnande musik. Passade väldigt bra kände jag när jag nu skulle skriva lite. Slappnade av jag med till dom lugnande tonerna, kanske är något jag ska fortsätta med.
Men med helgen kom också regnet, och det ska bara fortsätta om man ska lita på yr.no . Så denna helgen blev det faktiskt ingen långtur eller lunch-tur i skogen som vi brukar. Fast på söndagen mellan regnbyarna skulle vi iallafall ut så att Diesel fick uppdatera sig. Tänker ibland när vi går att dom promenaderna är ju som sociala medier för honom, en buske kanske är instagram, det trädet är facebook. Blir lite roligare att gå när man tänker så haha.

Målet på söndagen kände jag iallafall skulle vara att hitta vårtecken, och vi hittade faktistk snödroppar. Och trots regnet och dom tunga molnen så fick man en liten liten vårkänsla, trots att jag vet att det är alltför tidigt och att de mycket väl kan bli vinter en gång till här. Är inte ovanligt.
Har lite blandade känslor för det, hade gärna fått en omgång till med snö, så allt blir sådär vitt, ljust och idylliskt. Gillar den känslan och stämningen allt får. Men samtidigt kan jag nu känna mig klar för det, och gå vidare till våren nu. Med fågelsång, ljusare dagar och se hur allt vaknar till liv igen.

Typiskt mig

En sak som är typiskt mig är att jag är väldigt glömsk. Det kan ju iochförsig vara på både gott och ont. Men som när jag ska ta med mig saker är det väldigt ofta jag glömmer något. Allra helst märker jag detta när jag ska packa fotoväskan. Vet inte hur många gånger jag har glömt antingen, stativet, minneskortet, självutlösaren eller något annat. 

Minneskortet är en klassiker, då är det nästan så jag bara kan resa hem igen om jag gett mig ut på en fototur. Och då känner jag bara den där känslan, ”det är så typiskt dig, Tess!” 

Stativet går okej, du kan ju ibland hitta en sten eller annat att sätta kameran på. Så då kan jag iallafall fortsätta turen. Men en sak som händer ganska ofta är att jag glömmer den här lilla grejen du sätter under kameran så du kan spänna fast den vid stativet. Det hände bara för ett tag sedan, jag hade gått en bit på en skogsväg, och det är ganska bökigt med hund i koppel i ena handen, kameraväskan på den andra axeln och så bära stativet. Det är inte jättelätt då. Men Diesel blir faktiskt bättre och bättre på att låta mig hålla på med bilderna och springa fram och tillbaka, bara han får lite torkad kyckling eller annat gott.  Iallafall så kom jag plötsligt då till en plats, jag såg verkligen bilden framför mig. Allt passade. Träden, en sten i mitten, fick lite sagokänsla. Så satte fast Diesel vid ett träd, monterade upp stativet och skulle ta kameran. NEEJ! fick då igen den här typisk dig Tess! Då hade jag glömt den här lilla monteringssaken igen ☹️ haha! Men påhittig som man är så satte jag upp kameran så gott det gick på stativet, och så fick jag vira runt kamerabandet så att det stramade upp och höll kameran på plats. Har tyvärr ingen bild av det men jag tänkte riktigt att ”det är fotografen sin det”.. 



Sen har jag det i mig med att om något sånt händer så kan jag inte bara tänka att ”Jaja, det blir ingen fotografering idag, jag får ta det en annan gång” Det går bara inte! När jag ser ett motiv eller bild framför mig går det inte att gå därifrån för då kommer jag tänka på det hela tiden sen. Konstigt kanske men men.. 

Envis som jag är brukar det oavsett blivit några bilder. 

Krabbelurer

 

Har förstått sen jag kom hit till Norge att ”krabbelurer” är inte så vanligt som jag har trott. Något som gör att det är extra kul att laga här. Några av Andreas kompisar nästan beställer det ibland när dom ska komma på besök.

Vi lärde det redan på grundskolan när vi hade temadagar ute, åh, dom gillade jag kommer jag ihåg. Både för att det var så mysigt med öppen eld i skogen och för att det var något annat än en vanlig skoldag.

Detta var också något vi gjorde mycket hemma. Det var väldigt ofta att vi om helgerna gick ut och gjorde lunch eller middag i skogen. Ibland gick vi en lång runda, så att vi behövde en matpaus. Men ibland var det ”bara” att vi gick ut till ett av alla ställen vi hade och gjorde upp en eld och lagade mat. Det kunde vara allt möjligt. Grillad korv, pinnbröd eller kanske pyttipanna gjorde vi ibland. Eller som ett annat namn på det jag lärt av en kollega, ”storm från kylskåp”. Gillade det namnet! 

Men, detta är faktiskt något jag har tatt mig med nu känner jag, som ni säkert märkt här så försöker vi att få till iallafall en lunch ”ute” varje vecka (i skogen alltså). Och då har vi kommit på att just krabbelurer är ganska lätt att göra!

Krabbelurer brukar jag förklara för folk som inte vet vad det är som amerikanska pannkakor. Lite tjockare än vanliga, därför som lämpar sig väldigt bra som ”skogsmat” då dom är lättare att vända. Ett tips som vi kom på är att lägga på en klick nutella precis innan dom är klara, då blir det sådär chokladigt och kladdigt. Mums! Annars kan man ha på lite vad man känner för, socker och kanel, eller som jag ibland har, blåbärssylt och kanel.

Krabbelurer

1 1/2 dl socker

4 1/2 dl mjöl

2 tsk bakpulver 

1 msk vaniljsocker

2 ägg

3 dl mjölk (eller tills du får den tjockheten du vill ha på smeten) 

Man kan också äta det både till frukost, lunch eller kvällsmat! 😉

 

<a href=”https://www.bloglovin.com/blog/18447255/?claim=q88e9vadem7″>Follow my blog with Bloglovin</a>

 

 

Dom små sakerna..

Det är ofta jag tänker på det. Att det faktiskt oftast inte är dom stora sakerna i vardagen som gör en glad och lycklig. Utan det är alla dom här små. Bara det att Andreas kanske har köpt en grej jag hade lust på men som jag inte sa. Att någon visar att dom tänkt på en. Eller om man på morgonen får en sån härlig mysstämning med soluppgång och ljuset som sipprar in genom fönsterna. Låter kanske som bagateller, men det är sånt jag sätter verklig pris på. Och som kan göra även en dålig dag till den bästa på länge. 


Eller att ha kvalitetstid ihop, såna stunder man verkligen setter pris på. Vi var ute igår, var ingen lång tur ingenting, men bara det att hitta en mysig plats i skogen, med en kopp varm choklad. Vi såg ut över fjorden, kände solen i ansiktet och hur den verkligen värmde. Det spred sig ett sånt lugn i mig. Var så härligt. 

Kom också på mig själv när vi gick tillbaka mot bilen och såg ut över fjorden att hur lyckligt lottad jag är att bo på en såhär plats. För 7 år sen, var den här utsikten något jag bara drömde om, såg i filmer och läste om. Låter kanske konstigt, men kommer ju som sagt från Småland, ”mörkaste Småland”. Det är nästan bara skog. Inga fjäll, inga berg. Så det här med att se dimman sänka sig ner över fjällen ger för mig en så mystisk och sagolik känsla på något sätt.