Lugn söndag med perspektiv

Idag är det verkligen en slapp söndag, och vädret ute tillåter det verkligen. Är så grådystert på något sätt. Så vi har haft en väldigt lugn morgon med film och soffmys. Diesel är också lugn idag efter en tur vi hade igår. Kommer mer bilder från den senare 😊. Men nu har iallafall Andreas tatt han med på en tur och jag får egentid för bilder och lite skrivning. 

Veckan har också i sig varit väldigt lugn, men häromdagen fyllde min farfar 90 år, alltså, det är en imponerande ålder tycker jag! Pratade med en på jobbet om det, och det fick mig verkligen att tänka på allt han har sett genom åren, allt han varit med om. Allt som hänt mellan 1927 till 2017. 

Känner sig ganska liten om man sätter saker i perspektiv.

Jag tycker det är så mäktigt! Tänk 90 år. Då har man själv med 26 år inte så mycket att komma med.

Bara från när jag var liten så har mycket utvecklats. Ställena jag gick på då har förändrats. Bilden ovan är från en sån plats, där var jag väldigt mycket som barn. Idag ser det inte alls ut så, alla träde. Är nerhuggna och det har inte det där trollska förtrollande känslan längre. 

Det är mycket av det farfar brukar berätta när vi pratar. Hur det var i Gullabo när han var ung. Det är en helt annan tid. Och ibland kan jag inte låta bli att tänka på hur det skulle varit att vara i den tiden. Är nog därför jag alltid känner ett sånt lugn i skogen, för det känns ibland som om man åker tillbaka i tiden. Att all modern tid med teknologi, sociala medier och stress känns så långt bort. Hur man då jobbade i skogen, åt där. Bodde där. Det kan man se iallafall tydligt i Småland att det överallt i naturen är stenhögar, eller husgrunder. Såna platser har jag alltid gillat, försökte alltid föreställa mig hur det kunde ha sett ut en gång. 

Hade kunnat berätta om massa gamla platser farfar berättat för mig om. Men det blir nog ett väldigt långt inlägg. 

Hoppas ni har en fin söndag! 🌿

Ett steg fram och två tillbaka

Som jag skrev igår var det helt fantastiskt ljus igår. Så jag passade på att få mig en fototur med Diesel när Andreas var på jobbet. Jag tycker det är lättare att fotografera precis som jag vill när jag går själv. För jag måste erkänna, det går ju väldigt segt när jag måste stanna upp, ta kort, redigera kameran och så gå några meter, sätta mig i mossan och fixa kameran IGEN och så går det runt, är nästan som om jag går ett steg fram och två tillbaka. Tänker att den jag går med måste tycka det är väldigt irriterande. Men måste säga att Andreas har otroligt tålamod, han går runt och ger idéer och är intresserad, så självklart är det mysigast när vi alla är på tur, men för att just få den ensamtiden jag behöver väldigt mycket och få ut kreativiteten, så är det lättast att gå själv. Tycker det är pinsamt med att ta bilder på mig själv när nån annan är med 😊 

Är sånt här jag inte helt får till att göra när jag inte är ensam 😊 Men det är så kul!

Oftast går jag inte heller på dom här turstigarna som det är väldigt mycket av runt omkring Florø. Istället, börjar jag oftast gå på dom men sen viker jag oftast av på en egen stig jag hittar. Kanske en hjortstig. Känns då som om jag hittar helt nya platser. Där ingen annan gått (fast det har det ju helt säkert). Tycker mest om att gå så. 

Försökte mig på med lite lång slutartid för att få vattnet sådär fin mjuk stämning



Idag var vi på en liten tur in vid Haukåvatnet, hade muffins och apelsin med oss. Dom bilderna kommer en annan dag. 😉 Har iallafall kommit fram till att Disel verkligen gillar is och snö, han blir helt vild. 

Hoppas ni haft en bra söndag! 🌿

Var så vackert ljus idag! Fler bilder kommer 😊🌿

Tidigt möte

Ibland får jag en sån stark känsla att jag är tvungen att ut, ibland vet jag inte varför.  Som om jag kommer missa något om jag bara ignorerar känslan. Idag var der för att möta solens första strålar. 

Himlen var så vacker och röd, man såg hur solens ljus kämpade för att komma sig över träden på bergen. Jag stod sen nedanför kullen, såg att träden i toppen redan fått solen på sig, och sakta letade den ner sig till mig. Men jag var tvungen att upp, upp dit där strålarna var som starkast. 

Det var en så härlig känsla, var som om bara jag och Diesel var vakna. Vi, och några fåglar som redan börjat sjunga, staden nedanför var så otroligt långt borta. 
Känna solen värma i ansiktet, hur energin sen sakta sugs in och lämnar en värmande känsla. Som ger en energi för hela dagen. Den känslan är nästan magisk. 

Läste i ett ordspråk för ett tag sen, men som passar in väldigt mycket på mig och hur jag tänker när jag är ute.

What I like about photographs is that they capture a moment that’s gone forever, impossible to reproduce.

Karl Lagerfeld

Påvägen hem sen var det som om solen sa hej då, och tack för denna gången. Det är såhär man borde starta alla sina dagar.