Efter en lång paus

Då äntligen har jag satt mig ner igen och ska skriva, har fått både lite uppbackning hemifrån och känner att jag faktiskt saknat det. Saknat att få ut en del av kreativiteten. Efter en lång paus med nästan inga turer och om det var någon promenad var det bara för att Diesel skulle få sin dos av aktivitet. Var precis som om jag stängt av mitt sinne för att ta in det vackra och alls se saker i naturen som jag gjorde innan. 

När väl den känslan och inspirationen kom tillbaka insåg jag hur mycket jag saknat den, och hur mycket den gör för mig. Både ger energi och skapar ett lugn. Känns nästan som om jag ”vaknade” upp tillsammans med sommarvädret. 

När allt sakta började bli grönt igen och få tillbaka sina färger efter vinterns gråa färgskala. 

Så iallafall, vi har varit på en del turer när jag väl fick tillbaka min energi igen, bland annat ”Litjevannet, Norddalsfjorden”. Det är nog ett av mina favoritställen på jorden. Den platsen är så vacker. Ganska tung att gå till men man får igen det när man väl är framme och får se insjön ligga där i en dal. 

Vi var där på en tälttur faktiskt, Diesels första! Hade mina tvivel på hur han skulle klara det när vi kom fram, stressade när jag och Andreas började sätta upp tältet. Men när han väl fick komma in och vi alla satte oss ner och var lugna så hittade han till slut sin plats. Kan också säga att under natten var det nog han som faktiskt hade mest plats av alla i tältet! 

Sova i tält är nog en av dom mysigaste sakerna som finns. Tända bål på kvällen och se hur mörkret sänker sig mellan träden. Och fantasin börjar ta fart. Jag kommer nästan alltid att tänka på alla historier min farfar berättade för mig när jag var liten innan jag skulle i tält, om gasten och alla möjliga andra skogsväsen han skrämde upp mig med. Då låtsades jag väll att jag inte trodde på honom, men även idag när jag är ute i naturen och mörkret börjat komma tänker jag på det, men nu för tiden med ett leende på läpparna. 

Att vakna upp tidigt, höra fåglarna kvittra, se ut och mötas av blickstilla vatten och allt badar i grönt, det var så härligt! Med en gång var jag vaken och började tända bålet igen. Fick verkligen känslan att det bara var vi och naturen. 

💚 

Ett steg fram och två tillbaka

Som jag skrev igår var det helt fantastiskt ljus igår. Så jag passade på att få mig en fototur med Diesel när Andreas var på jobbet. Jag tycker det är lättare att fotografera precis som jag vill när jag går själv. För jag måste erkänna, det går ju väldigt segt när jag måste stanna upp, ta kort, redigera kameran och så gå några meter, sätta mig i mossan och fixa kameran IGEN och så går det runt, är nästan som om jag går ett steg fram och två tillbaka. Tänker att den jag går med måste tycka det är väldigt irriterande. Men måste säga att Andreas har otroligt tålamod, han går runt och ger idéer och är intresserad, så självklart är det mysigast när vi alla är på tur, men för att just få den ensamtiden jag behöver väldigt mycket och få ut kreativiteten, så är det lättast att gå själv. Tycker det är pinsamt med att ta bilder på mig själv när nån annan är med 😊 

Är sånt här jag inte helt får till att göra när jag inte är ensam 😊 Men det är så kul!

Oftast går jag inte heller på dom här turstigarna som det är väldigt mycket av runt omkring Florø. Istället, börjar jag oftast gå på dom men sen viker jag oftast av på en egen stig jag hittar. Kanske en hjortstig. Känns då som om jag hittar helt nya platser. Där ingen annan gått (fast det har det ju helt säkert). Tycker mest om att gå så. 

Försökte mig på med lite lång slutartid för att få vattnet sådär fin mjuk stämning



Idag var vi på en liten tur in vid Haukåvatnet, hade muffins och apelsin med oss. Dom bilderna kommer en annan dag. 😉 Har iallafall kommit fram till att Disel verkligen gillar is och snö, han blir helt vild. 

Hoppas ni haft en bra söndag! 🌿

Snö och lek

Sitter och har gått igenom veckans bilder, blir en del på bara en vecka för mig. Men för mig är det som en typ av terapi, att få gå ut, ha kameran med mig och låta allt bara komma egentligen. Och att sen sitta och gå igenom bilderna, kanske med en kopp te, då känns det som om man återupplever allt igen. Sant som dom säger, att en bild säger mer än tusen ord. 

Känner den där glädjen att det kom snö i veckan igen, låg bara några dagar men jag fick iallafall den där lätta känslan som jag alltid får när allt packas in i vitt och allt ser så idylliskt och mysigt ut. Nästan som hämtat ur en berättelse. Iochför sig får jag den känslan också när det är ett speciellt ljus ute, eller om solen tittar fram efter en regnig dag. Tror jag romantiserar naturen ganska mycket. Som jag hoppas kan spegla tillbaka i mina bilder. 

Men det är där jag känner mig som bäst egentligen. Kom mer att tänka på det när vi var ute med vår hund häromdagen, för att komma till ett av skogarna här i närheten så är vi tvugna att gå genom där det är en del hus, mycket folk som går. Så det är väldigt mycket lukter egentligen. Då är Diesel helt i 100, han verkar så stressad och ska få med sig ALLT! Sen, när vi bara kommer in i skogen blir han som en helt annan hund, lugn och följer oss. Så jag skojade med Andreas först och sa att han liknar ju mig, mycket lugnare ute i naturen och trivs inte i staden eller så egentligen. Men ju mer jag tänkte på det desto mer kände jag att det är ju så det är. Det är i skogen och i naturen som jag kan samla tankarna, och slappna av. Att det är nästan som en brytare, så fort ändras det både för hunden och mig. Lite kul att tänka på. 

På lördagen skulle jag egentligen jobbat, men det var för mycket vind så det gick inte att köra över fjorden. Istället bestämde vi oss för att leka i snön innan den försvann helt. Så härligt! Man blir som ett barn igen, bygga snökoja och snölykta. Min snölykta hann smälta samman ganska mycket tills kvällen kom så jag hann aldrig tända den. Men stämningen fanns där. Och man mindes hur mycket man byggde och lekte i snön när man var liten. Fast allt var lite lättare nu, inte lika tungt att rulla samman kloten längre tills dom blir så stora att man kan ha dom till en vägg i en koja ❄️

 

 

Måndag igen

Då var det måndag igen, och en ny vecka börjar. Jag sitter och njuter med en kopp te, och Andreas gör yoga med avslappnande musik. Passade väldigt bra kände jag när jag nu skulle skriva lite. Slappnade av jag med till dom lugnande tonerna, kanske är något jag ska fortsätta med.
Men med helgen kom också regnet, och det ska bara fortsätta om man ska lita på yr.no . Så denna helgen blev det faktiskt ingen långtur eller lunch-tur i skogen som vi brukar. Fast på söndagen mellan regnbyarna skulle vi iallafall ut så att Diesel fick uppdatera sig. Tänker ibland när vi går att dom promenaderna är ju som sociala medier för honom, en buske kanske är instagram, det trädet är facebook. Blir lite roligare att gå när man tänker så haha.

Målet på söndagen kände jag iallafall skulle vara att hitta vårtecken, och vi hittade faktistk snödroppar. Och trots regnet och dom tunga molnen så fick man en liten liten vårkänsla, trots att jag vet att det är alltför tidigt och att de mycket väl kan bli vinter en gång till här. Är inte ovanligt.
Har lite blandade känslor för det, hade gärna fått en omgång till med snö, så allt blir sådär vitt, ljust och idylliskt. Gillar den känslan och stämningen allt får. Men samtidigt kan jag nu känna mig klar för det, och gå vidare till våren nu. Med fågelsång, ljusare dagar och se hur allt vaknar till liv igen.

Medicin för sinnet

Älskar när det här ”inspirationsflowet” kommer över mig, när man nästan fashineras över allt som naturen lyckas skapa. Solstrålarna mellan träden som alltid har fångat mitt interesse.

Jag och Diesel gjorde en liten biltur idag, han har inte fått så mycket lufting dom senaste dagarna, då både jag och Andreas legat sjuka. Men idag kände jag att jag nästan bara skulle blivit värre om jag höll mig inne. Så blev egentlig bara turer runt bilen, men han fick nosa runt och jag fick njuta av solen ute i mitt bästa element.

Förstår det inte helt, var aldrig en sån soldyrkare förr. Det har kommit mycket mer sen jag flyttade hit. Kanske för att det faktiskt kan gå längre tid mellan att vi alls ser solen. Men nu är det som att så fort det bara är minsta solljus så måste jag föreviga det. Är så härligt att bara sitta mitt ute i ingenting och låta ansiktet lapa i sig sol. Sinnet blir lättare och jag kan tänka klart igen.

Diesel är helt enkelt inte så mycket av en fotohund, allt är för intressant, nya lukter, intryck. Men samtidigt är han ganska lugn och ska följa med på allt du gör

Kan nog inte nog säga hur mycket såna här turer betyder för mig, vad dom gör för mig. Att bara få vara. Ta in intryck. Njuta. Dom fungerar som terapi för mig, under dom turerna kan jag tänka klart. 

Jakten på solen

Idag hade jag och Andreas bokstavligt talat ”en jakt på solen”. Vi slutade lite tidigare från jobb för att vi ska jobba en del i helgen. Hade redan på morgonen en känsla av att detta skulle bli en vacker dag, med sol. Var en stund sen vi såg den. Och jag kände riktigt hur den här känslan kom av att bara få ut och njuta varje liten solstråle.

Från jobbet idag, otroligt hur solen kan förändra den här utsikten

Så, när vi kom hem var det bara att in dörren, byta kläder och ut igen. Körde till Grov, för jag hade en idé inne i mitt huvud om en skogsväg vi hade sett där som jag hade tänkt på hela dagen att jag skulle få så fina bilder med solen som skulle sippra in mellan träden, och det skulle bli så vackert. MEN när vi kom dit var det ingen sol, för det ligger bakom ett fjäll. Så vi fortsatte att köra, mot ett ställe som heter Haukå, in där på en skogsväg. Körde riktigt efter solen, och sa ” där är den!” ”Nu försvann den bakom fjället”. Därför kallade vi denna turen ”Jakten på solen”. 

Det var så fint, med ett lite rosaskimrande ljus. Fick nästan en vårkänsla, om inte det är för tidigt? Iallafall var det härligt att igen känna hur solen värmer i ansiktet, och får allt att kännas lätt. Är som om strålarna från solen som träffar ansiktet tar med sig en del tungt tillbaka igen och lämnar bara en varm, lugnande känsla. 

Fashineras alltid av hur fotografering handlar ibland bara om sekunder, när ljuset förändras. Du ”ser” en bild, och så en liten stund efteråt är ljuset borta. Det som är hela jakten som man kan kalla det. Men det är därför jag älskar det. Kan kalla det som en terapi, kommer ut får öppna upp, slappna av och släppa ut kreativiteten. 

Riktigt imponerad och tacksam är jag också över hur Andreas och Diesel är med på mina fototurer. Där man inte kommer någonstans egentligen, och en flickvän som ibland står med huvudet in i ett fjäll för att försöka få med dropparna från smält is som rinner ner. Men han klarar det, stöttar och inspirerar och kommer med idéer 💚

Drops of sunlight