Snö och lek

Snö och lek

Sitter och har gått igenom veckans bilder, blir en del på bara en vecka för mig. Men för mig är det som en typ av terapi, att få gå ut, ha kameran med mig och låta allt bara komma egentligen. Och att sen sitta och gå igenom bilderna, kanske med en kopp te, då känns det som om man återupplever allt igen. Sant som dom säger, att en bild säger mer än tusen ord. 
image

Känner den där glädjen att det kom snö i veckan igen, låg bara några dagar men jag fick iallafall den där lätta känslan som jag alltid får när allt packas in i vitt och allt ser så idylliskt och mysigt ut. Nästan som hämtat ur en berättelse. Iochför sig får jag den känslan också när det är ett speciellt ljus ute, eller om solen tittar fram efter en regnig dag. Tror jag romantiserar naturen ganska mycket. Som jag hoppas kan spegla tillbaka i mina bilder. 

Men det är där jag känner mig som bäst egentligen. Kom mer att tänka på det när vi var ute med vår hund häromdagen, för att komma till ett av skogarna här i närheten så är vi tvugna att gå genom där det är en del hus, mycket folk som går. Så det är väldigt mycket lukter egentligen. Då är Diesel helt i 100, han verkar så stressad och ska få med sig ALLT! Sen, när vi bara kommer in i skogen blir han som en helt annan hund, lugn och följer oss. Så jag skojade med Andreas först och sa att han liknar ju mig, mycket lugnare ute i naturen och trivs inte i staden eller så egentligen. Men ju mer jag tänkte på det desto mer kände jag att det är ju så det är. Det är i skogen och i naturen som jag kan samla tankarna, och slappna av. Att det är nästan som en brytare, så fort ändras det både för hunden och mig. Lite kul att tänka på. 

På lördagen skulle jag egentligen jobbat, men det var för mycket vind så det gick inte att köra över fjorden. Istället bestämde vi oss för att leka i snön innan den försvann helt. Så härligt! Man blir som ett barn igen, bygga snökoja och snölykta. Min snölykta hann smälta samman ganska mycket tills kvällen kom så jag hann aldrig tända den. Men stämningen fanns där. Och man mindes hur mycket man byggde och lekte i snön när man var liten. Fast allt var lite lättare nu, inte lika tungt att rulla samman kloten längre tills dom blir så stora att man kan ha dom till en vägg i en koja ❄️


 

 

Annonser

Måndag igen

Måndag igen

Då var det måndag igen, och en ny vecka börjar. Jag sitter och njuter med en kopp te, och Andreas gör yoga med avslappnande musik. Passade väldigt bra kände jag när jag nu skulle skriva lite. Slappnade av jag med till dom lugnande tonerna, kanske är något jag ska fortsätta med.
Men med helgen kom också regnet, och det ska bara fortsätta om man ska lita på yr.no . Så denna helgen blev det faktiskt ingen långtur eller lunch-tur i skogen som vi brukar. Fast på söndagen mellan regnbyarna skulle vi iallafall ut så att Diesel fick uppdatera sig. Tänker ibland när vi går att dom promenaderna är ju som sociala medier för honom, en buske kanske är instagram, det trädet är facebook. Blir lite roligare att gå när man tänker så haha.

image

Målet på söndagen kände jag iallafall skulle vara att hitta vårtecken, och vi hittade faktistk snödroppar. Och trots regnet och dom tunga molnen så fick man en liten liten vårkänsla, trots att jag vet att det är alltför tidigt och att de mycket väl kan bli vinter en gång till här. Är inte ovanligt.
Har lite blandade känslor för det, hade gärna fått en omgång till med snö, så allt blir sådär vitt, ljust och idylliskt. Gillar den känslan och stämningen allt får. Men samtidigt kan jag nu känna mig klar för det, och gå vidare till våren nu. Med fågelsång, ljusare dagar och se hur allt vaknar till liv igen.

image

Typiskt mig

Typiskt mig

En sak som är typiskt mig är att jag är väldigt glömsk. Det kan ju iochförsig vara på både gott och ont. Men som när jag ska ta med mig saker är det väldigt ofta jag glömmer något. Allra helst märker jag detta när jag ska packa fotoväskan. Vet inte hur många gånger jag har glömt antingen, stativet, minneskortet, självutlösaren eller något annat. 

Minneskortet är en klassiker, då är det nästan så jag bara kan resa hem igen om jag gett mig ut på en fototur. Och då känner jag bara den där känslan, ”det är så typiskt dig, Tess!” 

Stativet går okej, du kan ju ibland hitta en sten eller annat att sätta kameran på. Så då kan jag iallafall fortsätta turen. Men en sak som händer ganska ofta är att jag glömmer den här lilla grejen du sätter under kameran så du kan spänna fast den vid stativet. Det hände bara för ett tag sedan, jag hade gått en bit på en skogsväg, och det är ganska bökigt med hund i koppel i ena handen, kameraväskan på den andra axeln och så bära stativet. Det är inte jättelätt då. Men Diesel blir faktiskt bättre och bättre på att låta mig hålla på med bilderna och springa fram och tillbaka, bara han får lite torkad kyckling eller annat gott.  Iallafall så kom jag plötsligt då till en plats, jag såg verkligen bilden framför mig. Allt passade. Träden, en sten i mitten, fick lite sagokänsla. Så satte fast Diesel vid ett träd, monterade upp stativet och skulle ta kameran. NEEJ! fick då igen den här typisk dig Tess! Då hade jag glömt den här lilla monteringssaken igen ☹️ haha! Men påhittig som man är så satte jag upp kameran så gott det gick på stativet, och så fick jag vira runt kamerabandet så att det stramade upp och höll kameran på plats. Har tyvärr ingen bild av det men jag tänkte riktigt att ”det är fotografen sin det”.. 

Sen har jag det i mig med att om något sånt händer så kan jag inte bara tänka att ”Jaja, det blir ingen fotografering idag, jag får ta det en annan gång” Det går bara inte! När jag ser ett motiv eller bild framför mig går det inte att gå därifrån för då kommer jag tänka på det hela tiden sen. Konstigt kanske men men.. 

Envis som jag är brukar det oavsett blivit några bilder. 

Krabbelurer

Krabbelurer

 

Har förstått sen jag kom hit till Norge att ”krabbelurer” är inte så vanligt som jag har trott. Något som gör att det är extra kul att laga här. Några av Andreas kompisar nästan beställer det ibland när dom ska komma på besök.

Vi lärde det redan på grundskolan när vi hade temadagar ute, åh, dom gillade jag kommer jag ihåg. Både för att det var så mysigt med öppen eld i skogen och för att det var något annat än en vanlig skoldag.

Detta var också något vi gjorde mycket hemma. Det var väldigt ofta att vi om helgerna gick ut och gjorde lunch eller middag i skogen. Ibland gick vi en lång runda, så att vi behövde en matpaus. Men ibland var det ”bara” att vi gick ut till ett av alla ställen vi hade och gjorde upp en eld och lagade mat. Det kunde vara allt möjligt. Grillad korv, pinnbröd eller kanske pyttipanna gjorde vi ibland. Eller som ett annat namn på det jag lärt av en kollega, ”storm från kylskåp”. Gillade det namnet! 

Men, detta är faktiskt något jag har tatt mig med nu känner jag, som ni säkert märkt här så försöker vi att få till iallafall en lunch ”ute” varje vecka (i skogen alltså). Och då har vi kommit på att just krabbelurer är ganska lätt att göra!

Krabbelurer brukar jag förklara för folk som inte vet vad det är som amerikanska pannkakor. Lite tjockare än vanliga, därför som lämpar sig väldigt bra som ”skogsmat” då dom är lättare att vända. Ett tips som vi kom på är att lägga på en klick nutella precis innan dom är klara, då blir det sådär chokladigt och kladdigt. Mums! Annars kan man ha på lite vad man känner för, socker och kanel, eller som jag ibland har, blåbärssylt och kanel.

Krabbelurer

1 1/2 dl socker

4 1/2 dl mjöl

2 tsk bakpulver 

1 msk vaniljsocker

2 ägg

3 dl mjölk (eller tills du får den tjockheten du vill ha på smeten) 


Man kan också äta det både till frukost, lunch eller kvällsmat! 😉

 

<a href=”https://www.bloglovin.com/blog/18447255/?claim=q88e9vadem7″>Follow my blog with Bloglovin</a>

 

 


Dom små sakerna..

Det är ofta jag tänker på det. Att det faktiskt oftast inte är dom stora sakerna i vardagen som gör en glad och lycklig. Utan det är alla dom här små. Bara det att Andreas kanske har köpt en grej jag hade lust på men som jag inte sa. Att någon visar att dom tänkt på en. Eller om man på morgonen får en sån härlig mysstämning med soluppgång och ljuset som sipprar in genom fönsterna. Låter kanske som bagateller, men det är sånt jag sätter verklig pris på. Och som kan göra även en dålig dag till den bästa på länge. 


Eller att ha kvalitetstid ihop, såna stunder man verkligen setter pris på. Vi var ute igår, var ingen lång tur ingenting, men bara det att hitta en mysig plats i skogen, med en kopp varm choklad. Vi såg ut över fjorden, kände solen i ansiktet och hur den verkligen värmde. Det spred sig ett sånt lugn i mig. Var så härligt. 

Kom också på mig själv när vi gick tillbaka mot bilen och såg ut över fjorden att hur lyckligt lottad jag är att bo på en såhär plats. För 7 år sen, var den här utsikten något jag bara drömde om, såg i filmer och läste om. Låter kanske konstigt, men kommer ju som sagt från Småland, ”mörkaste Småland”. Det är nästan bara skog. Inga fjäll, inga berg. Så det här med att se dimman sänka sig ner över fjällen ger för mig en så mystisk och sagolik känsla på något sätt. 

Tillbaka där det började

Idag följde jag och Diesel med Andreas till Svanøy, när han ändå skulle jobba, kunde jag bli med för att få mig en tur och en stund för mig själv. Är så rogivande, och möjlighet att samla tankarna och energi. Att bara gå ut, utan att tänka på tid eller att följa nån stig, bara vara. Och låta inspirationen komma, när man ”plötsligt” ser allt. Hur ljuset landar på träden, och hur det sipprar mellan grenarna. Fashinerar mig varje gång. 

Känns också alltid speciellt för mig att vara på Svanøy, jobbar ju där men menar när jag bara är där för en tur, eller träffa folk. Inte arbete. Var ju där hela min tid här i Norge började, för lite drygt 6 år sen, tänka sig, tiden går så fort! Känns verkligen inte som det är så länge sen, samtidigt som det känns som om jag alltid varit här. Bor ju nu i Florø, som är fastlandet till Svanøy. Men kallar mig mer svanøyværeing. Beror nog på att det var ett stort steg för mig som 19 åring, flytta till ett ställe som jag bara hade läst om, kände ingen, men hade nu skaffat mig jobb där. Var ett helt ny upplevelse för mig att vara tvungen att skaffa mig ett helt nytt nätverk, på ett annat språk också. Men det gick! Och nu är jag som sagt på mitt sjätte snart sjunde år här på Vestlandet i Norge. 

Stannade upp flera gånger och bara njöt, lyssnade på tystnaden. 


Är så konstigt, när jag först kom hit skulle jag bara stanna ett år, var fast bestämd om det. Men det är något med denna ön, något man fastnar för. Iallafall gjorde jag det. Och jag reflekterade verkligen över det under denna lilla turen jag hade idag. 


Har varit kallt nu många dagar, så på några ställen nära vattnet var det is. Och tyckte det skapade så fina mönster, det första jag tänkte bär jag gick förbi detta var att ”oj, den var moderiktig” var precis såna former som är moderna nu. Fascinerande egentligen att lite vatten, kyla och lite vind kan skapa nått sånt. 

Skrev såklart in oss i ”turboken” vid Austneståa


Sista stoppet vi hade, njöt av utsikten och lite mys i solen. 

Medicin för sinnet 

Älskar när det här ”inspirationsflowet” kommer över mig, när man nästan fashineras över allt som naturen lyckas skapa. Solstrålarna mellan träden som alltid har fångat mitt interesse.

Jag och Diesel gjorde en liten biltur idag, han har inte fått så mycket lufting dom senaste dagarna, då både jag och Andreas legat sjuka. Men idag kände jag att jag nästan bara skulle blivit värre om jag höll mig inne. Så blev egentlig bara turer runt bilen, men han fick nosa runt och jag fick njuta av solen ute i mitt bästa element.


Förstår det inte helt, var aldrig en sån soldyrkare förr. Det har kommit mycket mer sen jag flyttade hit. Kanske för att det faktiskt kan gå längre tid mellan att vi alls ser solen. Men nu är det som att så fort det bara är minsta solljus så måste jag föreviga det. Är så härligt att bara sitta mitt ute i ingenting och låta ansiktet lapa i sig sol. Sinnet blir lättare och jag kan tänka klart igen.

Diesel är helt enkelt inte så mycket av en fotohund, allt är för intressant, nya lukter, intryck. Men samtidigt är han ganska lugn och ska följa med på allt du gör

Kan nog inte nog säga hur mycket såna här turer betyder för mig, vad dom gör för mig. Att bara få vara. Ta in intryck. Njuta. Dom fungerar som terapi för mig, under dom turerna kan jag tänka klart.