Idag följde jag och Diesel med Andreas till Svanøy, när han ändå skulle jobba, kunde jag bli med för att få mig en tur och en stund för mig själv. Är så rogivande, och möjlighet att samla tankarna och energi. Att bara gå ut, utan att tänka på tid eller att följa nån stig, bara vara. Och låta inspirationen komma, när man ”plötsligt” ser allt. Hur ljuset landar på träden, och hur det sipprar mellan grenarna. Fashinerar mig varje gång. 
Känns också alltid speciellt för mig att vara på Svanøy, jobbar ju där men menar när jag bara är där för en tur, eller träffa folk. Inte arbete. Var ju där hela min tid här i Norge började, för lite drygt 6 år sen, tänka sig, tiden går så fort! Känns verkligen inte som det är så länge sen, samtidigt som det känns som om jag alltid varit här. Bor ju nu i Florø, som är fastlandet till Svanøy. Men kallar mig mer svanøyværeing. Beror nog på att det var ett stort steg för mig som 19 åring, flytta till ett ställe som jag bara hade läst om, kände ingen, men hade nu skaffat mig jobb där. Var ett helt ny upplevelse för mig att vara tvungen att skaffa mig ett helt nytt nätverk, på ett annat språk också. Men det gick! Och nu är jag som sagt på mitt sjätte snart sjunde år här på Vestlandet i Norge. 
Stannade upp flera gånger och bara njöt, lyssnade på tystnaden.
Är så konstigt, när jag först kom hit skulle jag bara stanna ett år, var fast bestämd om det. Men det är något med denna ön, något man fastnar för. Iallafall gjorde jag det. Och jag reflekterade verkligen över det under denna lilla turen jag hade idag.
Har varit kallt nu många dagar, så på några ställen nära vattnet var det is. Och tyckte det skapade så fina mönster, det första jag tänkte bär jag gick förbi detta var att ”oj, den var moderiktig” var precis såna former som är moderna nu. Fascinerande egentligen att lite vatten, kyla och lite vind kan skapa nått sånt.
Sista stoppet vi hade, njöt av utsikten och lite mys i solen.
Tess Wiberg 